Svensk ordbok 2009, webbversion
verb besinnade besinnat
be·sinn·ar●behärska sina känslor
psykol.han var nära att brusa upp men besinnade sig○äv.tveka, tänka efter
hon besinnade sig ett ögonblick, det gällde att väga ordenbesinna sigsedan 1470-taletGamla eller Eriks-Krönikanfornsv. besinna sik
Subst.:besinning