Svensk ordbok 2009, webbversion

besinn´a sig verb besinnade besinnat be·sinn·ar●behärska sina känslor psykol.han var nära att brusa upp men besinnade sig○äv.tveka, tänka efter hon besinnade sig ett ögon­blick, det gällde att väga ordenbesinna sigsedan 1470-taletGamla eller Eriks-Krönikanfornsv. besinna sik Subst.:besinning